Review of Frostskymning
When I began writing here I mainly wrote in Swedish but after a while I quit and began writing in English. I actually don't know why, but I think it was because my English teacher didn't think that I was especially good at writing and I thought that I could use some practice. However, today I'm going to make an exception and write in Swedish since I'm going to make a review of a Swedish book and it would feel kind of weird to write in English.
Frostskymnig är den fjärde och sista boken i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid. Innan jag börjar med recensionen bör jag kanske säga att det kommer vara en del spoilers för de tidigare böckerna...
Den tredje boken slutade med att Wulf och Sunia kom upp ur underjorden med Sommarynglet. De hade endast varit nere i underjorden några dagar med i den "riktiga" världen hade det gått 10 år och det var ett fullskaligt krig på andra sidan vattnet.
Men hoppsan, jag kanske ska berätta lite vad som har hänt innan? Vi kör tre böcker på några meningar.
Wulf och Sunia bor med sin pappa i en helt vanlig by. En dag kommer det några mystiska människor och mördar deras pappa vilket leder till att de får fly från sin hembygd. De träffar Bergsfrun och hirdjägarna (som jag har hört vissa jämföra med Aragorn, men jag vet inte riktigt. Aragorn är definitivt inte så styrd av regler som de är!). Samtidigt som när detta händer har en ondvinter börjat smyga sig tillbaka i världen. För länge sedan fanns det i dessa länder ett Imperium men när ondvintern kom blev det orsaken till dess förfall. Så vad är ondvinter då? En kyla som sätter sig i människors själ och sinne. Och juste, Wulf och Sunia tillhör självklart en speciell sorts människor (?), Blodet, vilka var de som styrde Imperiet för länge sedan. De lever i hundratals år och är väl lite finare, lite bättre än vanliga dödliga och har lite magical-powers. I kampen mot Kylan får Wulf och Sunia färdas till städer långt borta där folk av Blodet fortfarande bor, de får slåss mot bitvargar och ondskan, men även mot Rytmen och Traditionen som vill placera de två syskonen i speciella fack. De färdas även över det stora havet och går ner i underjorden och träffar vittror, suggor och Bösen och kommer upp med Sommarynglet som är ett nytt förbund mellan Blodet och underjorden.
Det blev visst mer är några meningar. Det var ganska svårt att förklara det snabbt...
En sak som jag ständigt förundras över när det gäller Björkelids böcker är hans förmåga att skapa nya berättarperspektiv. I början av Frostskymning ser vi hur Wulf kommer till en säljägarby-ish och blir vän med en flicka där, Sailja. Galgmännen kommer dock till byn och för att skydda de båda börjar Wulf att berätta om vad som har hänt han och hans syster den senaste tiden. Björkelid varvar Wulfs berättelse med samtiden på ett väldigt skickligt sätt.
Så, vad är det som jag gillar med den här serien? Jag brukar inte tycka om särskilt mycket svensk fantasy. Jag har försökt med Erik Granström etc men inte riktigt fastnat. Men det är någonting med Björkelid som gör att man bara dras in i boken och i världen han har byggt upp. Det finns viss kritik mot den här serien att den är väldigt lik all annan fantasy, och ja, visst. Det finns vissa likheter, men jag tycker att Björkelid tillför många nya element också. Någonting som jag verkligen älskar är alla flörter med svensk mytologi som finns i serien. Det är inte överdrivet många svenska fantasyförfattare som lyckas med att ta någonting så svenskt som vittror och placera det i en helt annan värld och samtidigt få dem att kännas självklara i den världen. Björkelid lyckas, och han gör det fantastiskt bra.
Om det är någonting som jag kanske inte gillar lika mycket är Sunias prat om att vara fri i början av boken. Det blev nästan lite irriterande, men det var inte någonting som sänkte boken i helhet.
Någonting som jag måste tillägga är hur underbart Björkelids språk är. Alla de gammeldagsa orden han använder bidrar till en speciell känsla som går hand i hand med det uråldriga Imperiet.
Jag tycker att Björkelid är en av de bästa svenska fantasyförfattarna just nu och jag skulle gärna vilja se att han skriver mer fantasy, för jag är lite deprimerad över att Berättelsen om Blodet är slut nu.
Så. Recentionen blev klar till slut. Lite lagom osammanhängande (me doesn't like writing reviews), kort och allmänt kaos. Men det är jag i ett nötskal. Tänkte eventuellt plåga er med en till recension snart. Har läst Divergent nu och planerar att sluka både Insurgent och Allegiant inom en snar framtid. Så stay tuned.
Love,
Erunyauvë
Edit: Läste igenom den här nyss. Kan säga att det är tur att recension inte var med på svenskanationella, för det här var varken särskilt utförligt eller nyanserat....